Austrian Art Nouveau Painter, 1862-1918 Gustav Klimt (July 14, 1862 ?C February 6, 1918) was an Austrian Symbolist painter and one of the most prominent members of the Vienna Art Nouveau (Vienna Secession) movement. His major works include paintings, murals, sketches, and other art objects, many of which are on display in the Vienna Secession gallery. Klimt's primary subject was the female body, and his works are marked by a frank eroticism--nowhere is this more apparent than in his numerous drawings in pencil. Klimt's work is distinguished by the elegant gold or coloured decoration, often of a phallic shape that conceals the more erotic positions of the drawings upon which many of his paintings are based. This can be seen in Judith I (1901), and in The Kiss (1907?C1908), and especially in Danaë (1907). One of the most common themes Klimt utilized was that of the dominant woman, the femme fatale. Art historians note an eclectic range of influences contributing to Klimt's distinct style, including Egyptian, Minoan, Classical Greek, and Byzantine inspirations. Klimt was also inspired by the engravings of Albrecht D??rer, late medieval European painting, and Japanese Rimpa school. His mature works are characterized by a rejection of earlier naturalistic styles, and make use of symbols or symbolic elements to convey psychological ideas and emphasize the "freedom" of art from traditional culture.  Related Paintings of Gustav Klimt :. | Schlo Kammer at Lake Atter I (mk20) | Malcesine on Lake Garda (mk20) | Beethoven Frieze (mk20) | Auditorium of the old Burgtheater (mk20) | Poppy Field (mk20) |
Related Artists:
Ljubov Popova
Russian Constructivist Painter and Designer, 1889-1924 Through a synthesis of styles Popova worked towards what she termed painterly architectonics. Exploring firstly Impressionism, by 1913, in Composition with Figures, she was experimenting with the particularly Russian development of Cubo-Futurism: a fusion of two equal influences from France and Italy. Portrait of a Philosopher (Artists's brother, Pavel Sergeyevich Popov), 1915From 1914-1915 her Moscow home became the meeting-place for artists and writers. In 1914-1916 Popova together with other avant-garde artists (Aleksandra Ekster, Nadezhda Udaltsova, Olga Rozanova) contributed to the two Jack of Diamonds exhibitions, then in Petrograd Tramway V and the 0.10, The Store in Moscow. In 1916 she joined the Supremus group with Kazimir Malevich, the founder of Suprematism, Aleksandra Ekster, Ivan Kliun, Nadezhda Udaltsova, Olga Rozanova, Ivan Puni, Nina Genke, Ksenia Boguslavskaya and others who at this time worked in Verbovka Village Folk Centre. However there was a tension between those who like Malevich saw art as a spiritual quest and others who responded to the need for the artist to create a new physical world. Popova embraced both of these ideals but eventually identified herself entirely with the early aims of the Revolution working in poster, book design, fabric and theatre design, as well as teaching. Her painting The Violin of 1914 reveals the development from cubism towards the "painterly architectonics" of 1917- 1918. Before joining the Supremus group her paintings, the architectonic series defined her artistic trajectory, quite distinct from that of Malevich, Rozanova, Tatlin and Mondrian, in abstract form. The canvas surface is an energy field of overlapping and intersecting angular planes in a constant state of potential release. At the same time the elements are held in a balanced and proportioned whole as if linking the compositions of the classical past to the future. By 1918 colour is used as the iconic focus; the strong primary colour at the centre drawing the outer shapes together. In 1918 Popova married von Eding, and gave birth to a son, but von Eding died the following year of typhoid fever. She worked on Agitprop designs, and in 1919 she contributed to Tenth State Exhibition: Non Objective Creativity and Suprematism. She painted more advanced abstract works in 1919-21. In 1921 she exhibited in the 5 x 5 Exhibition. From 1921-24 Popova became active in Constructivist projects, sometimes in collaboration with the architect Alexander Vesnin. She was active in stage designs: Vsevolod Meyerhold's production of Fernand Crommeldynck's The Magnanamous Cuckold, 1922; and in teaching: Spatial Force Constructions were used as the basis of an art teaching theory. She designed typography of books, production art and textiles, and contributed designs for dresses to LEF. Popova died in Moscow. A large exhibition of her work opened in Moscow on 21 December 1924.
Adrien Lavieille
(March 29, 1848, Montmartre - February 5, 1920, Chartres) was a French painter. Portrait of Adrien Lavieille in 1879, by his wife, Marie Adrien Lavieille. Oil on canvas (private collection).Son of the landscape painter Eugene Lavieille, and nephew of the wood engraver Jacques Adrien Lavieille, he was a painter of the country : near Paris, in Brittany, near Cancale and on the riverside of the Vilaine in the south of Rennes, in Touraine, at Saint-Jean-de-Monts in Vendee, where he was invited by a friend, the painter and engraver Auguste Lepere, around Vendôme where he sojourned in the home of his daughter, Andree Lavieille, so a painter, and of his son-in-law, the man of letters, Paul Tuffrau. He also painted in Montmartre, where he lived during his youthful days, and, as his father, at Moret-sur-Loing, near Fontainebleau. Parallelly to his painter's activities, Adrien Lavieille executed, during his life, for money's reasons, works of restoration and decoration : basilica Saint-Martin in Tours (where he worked with the painter Pierre Fritel), Palais de Justice of Rennes, Château de Vaux-le-Vicomte, Hôtel de Lauzun, quai d'Anjou in Paris. In 1878, he married the painter Marie Petit.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.